1. DEN HELIGA SKRIFT, ELLER ORDET, ÄR SJÄLVA DET GUDOMLIGT SANNA (#1-17)

Alla talar om att Ordet kommer från Gud, att det är gudomligt inspirerat och därför heligt. Men ända fram till nu har inget vetat på vilket sätt det är gudomligt, eftersom Ordet i bokstavsmeningen framstår som skrivet på ett alldagligt sätt, med en främmande stil utan vare sig finess eller lyskraft, något som återfinns i vår tids sätt att skriva på.

Hos en människa som på grund av detta dyrkar naturen som sin Gud, eller sätter naturen högre än Gud, kommer tänkandet därför från henne själv och hennes egenjag och inte från himlen och Herren. Det gör att hon lätt kan få en felaktig bild av Ordet och känna förakt för det, och hon säger då till sig själv när hon läser det: - 'Vad är det här? Och det där! Hur kan detta vara gudomligt? Hur kan Gud som är oändlig vishet tala på ett sådant sätt? Var kommer dess helighet ifrån om inte från en religiös intalelse och övertalning?'

115. Men de som påstår och har bekräftat för sig själva, att människan förutan Ordet kan ha kunskap om Guds existens och också om himlen och helvetet, och dessutom om vad som helst av det övriga som Ordet lär, de förminskar - om inte med munnen så med hjärtat - Ordets auktoritet och helighet. Därför lönar det sig inte att diskutera med dem utifrån Ordet utan bara utifrån det förnuftets ljus som finns hos dem. De tror nämligen inte på Ordet utan bara på sig själva. Undersök saken med hjälp av förnuftets ljus, och du kommer att finna att det hos människan finns två själsförmögenheter som kallas förståndet och viljan, och att förståndet är underställt viljan och inte viljan förståndet. Förståndets uppgift är bara att undervisa och visa vägen. Undersök saken vidare, och du kommer att finna att människans vilja är hennes egenjag, och att detta i sig betraktat inte är annat än ont, och att det är därifrån som falskheterna i förståndet kommer.

[2] När du har kommit underfund med dessa saker så, kommer du att se, att människan utifrån sig själv inte vill skapa sig en förståelse av något annat än det som kommer från hennes viljas egenjag. Och hon kan inte heller göra det, annat än om hon lär känna det från annat håll. Från sin viljas egenjag vill människan inte skapa sig en förståelse för något annat än det som har med henne själv och världen att göra. Allt som finns på ett högre plan ligger för henne i mörker. Så medan hon ser solen, månen och stjärnorna, och om hon då händelsevis skulle tänka på deras ursprung, så kan hon inte tänka något annat än att de har blivit till av sig själva. Hur skulle hon kunna tänka högre än flera lärda i världen som, trots att de från Ordet vet att allt kommer från Gud, ändå tillskriver naturen allt? Vad skulle de då [tänka] om de inte kände till något från Ordet?

[3] Inte tror du väl att de vise i äldre tider, eller Aristoteles, Cicero, Seneca, eller andra som skrev om Gud och själens odödlighet, först hade hämtat det från det som var deras eget? Nej, utan det kommer från andra som i sin tur har fått det från dem som först hade fått kunskap om det från det forngamla Ordet. Författare inom den naturliga teologin hämtar ingenting sådant från sitt eget, utan istället bekräftar de helt enkelt med sitt förnuft det som de har lärt känna från kyrkan, där Ordet finns. Och bland dem kan vi hitta sådana som även om de har bekräftat sådant [som kyrkan lär] ändå inte tror på det.

26. I.Från och med nu kommer den andliga meningen inte att ges till någon annan än den som tar till sig äkta sanningar från Herren

Orsaken till detta är att vi bara kan se den andliga meningen om vi får den av Herren allena, samt under förutsättning att vi tar till oss äkta sanningar från honom. För det är så, att den andliga meningen uteslutande handlar om Herren och hans rike, och hans änglar i himlen är i den meningen, eftersom det är där som hans Gudomligt sanna finns. Detta sanna kan människan begå våld mot om hon använder motsvarighetsläran och med hjälp av den vill undersöka den andliga meningen utifrån sitt eget förstånd. Ty med utgångspunkt från ett fåtal motsvarigheter som vi känner till, kan vi förvränga den andliga meningen och gå så långt som till att också bekräfta falskheter, vilket skulle vara att skända det Gudomligt sanna och därmed också himlen. Den som vill öppna denna mening från sig själv och inte från Herren, kommer därför att stänga himlen, och när den är stängd är människan utan sanning och hamnar i andligt vanvett.

[2] Ytterligare en anledning är att Herren undervisar var och en genom Ordet. När han gör det undervisar han med hjälp av de sanningar som finns hos människan, för han tillför inga nya sanningar på något direkt sätt. Om människan därför inte är inriktad på gudomliga sanningar, eller om hon är det i mindre grad och dessutom tänker falskt, kan hon förfalska det sanna, vilket är något som vi känner till att varje kättare gör när det gäller Ordets bokstavsmening. För att inte någon ska tränga in i Ordets andliga mening och förvränga det äkta sanna, som tillhör den meningen, så har Herren ställt ut vakter, som i Ordet är det som keruberna betyder.

[3] Hur vakter har ställts ut har jag fått se förebildat på följande sätt:

Jag fick se stora penningpungar, som liknade säckar, i vilka silver i stora mängder förvarades, och eftersom de var öppna uppfattade jag det som att vem som helst kunde ta av eller röva bort silvret som var placerat där. Men intill penningpungarna satt där två änglar som stod på vakt, och platsen där de hade ställts såg ut som en krubba i ett stall. I nästa rum såg jag sedesamma jungfrur i sällskap med en kysk hustru, och intill det rummet stod två små barn, och jag fick höra att man med dem inte skulle umgås på ett barnsligt utan på ett insiktsfullt sätt. Efter det dök det upp en sköka och sedan en häst som låg död.

[4] Efter att jag hade sett dessa saker fick jag veta att de förebildade Ordets bokstavsmening som innehåller den andliga meningen. De stora penningpungarna fulla med silver betecknade en stor mängd av kunskaper om det sanna. Att de var öppnade men ändå skyddades av änglar betecknade, att alla därifrån kan hämta kunskaper om det sanna men måste vara försiktiga så att de inte förfalskar den andliga meningen som uteslutande består av sanningar. Krubban i stallet, där penningpungarna låg betecknade andlig undervisning för förståndet. Krubban betecknar detta därför att en häst som äter ur den betecknar förståndet.

[5] De sedesamma jungfrurna som sågs i nästa rum betecknade böjelsen för det sanna, och den kyska hustrun förbindelsen mellan det goda och det sanna. De små barnen betecknade oskuldsfullheten som innebor i vishet. De var änglar från den tredje himlen som alltid visar sig som små barn. Skökan med den döda hästen betecknade att förfalska Ordet vilket många gör idag och därmed ser all förståelse av det sanna försvinna. Sköka betecknar förfalskandet, och den döda hästen att det inte finns någon förståelse alls av det sanna.