65. Men jag ska också säga något om hur den här utvecklingen av dessa [inre] meningar sker, men för att det ska gå att förstå bör man gå tillbaka till det som sagts här ovan i #6 och 38 om den successiva och samtidiga ordningen. Där beskrev jag hur det himmelska, andliga och naturliga följer på vartannat i en successiv ordning, det ena efter det andra från det högsta som finns i himlen till det yttersta som finns här i världen. Jag sa också, att samma inre meningar finns i en samtida ordningen i det yttersta som är det naturliga, den ena bredvid den andra från det innersta till det yttersta. På samma sätt är det med Ordets successiva meningar - den himmelska och den andliga - som samtidigt är i det naturliga. Efter att detta står klart kan det något så när förklaras för förståndet hur de två meningarna, den andliga och den himmelska, utvecklas ur den naturliga meningen, när vi läser Ordet. Det som händer då är, att de andliga änglarna framkallar det andliga, och de himmelska änglarna det himmelska. De kan inte göra på något annat sätt, eftersom de är av samma stam och i överensstämmelse med sin natur och sitt väsen.

8. Eftersom det inre av Ordet är andligt och himmelskt, så är det skrivet med rena motsvarigheter, och det som är skrivet uteslutande med motsvarigheter får då i sin yttersta form eller mening en sådan stil som profeterna och evangelisterna använde. Den stilen är sådan att den inom sig gömmer Gudomlig vishet och allt som hör till änglarnas vishet, även om stilen alltså verkar alldaglig.