Од делата на Сведенборг

 

Läran om den heliga skriften #6

Проучи го овој пасус

  
/ 118  
  

6. Från Herren utgår det som kallas himmelskt, andligt och naturligt, där det ena följer på det andra. Himmelskt sägs om det som utgår från hans Gudomliga kärlek, och det utgör det Gudomligt goda. Andligt är det som utgår från hans Gudomliga vishet, och det utgör det Gudomligt sanna. Naturligt är det som kommer ur bägge två, för det naturliga är det som sammanbinder dem i det yttersta.

Änglarna i Herrens himmelska rike, vilka utgör den tredje eller högsta himlen, vistas i det från Herren utgående som kallas himmelskt, eftersom de är i kärlekens goda från Herren.

Änglarna i Herrens andliga rike, vilka utgör den andra eller mellersta himlen, vistas i det Gudomliga som utgår från Herren och som kallas andligt, eftersom de är i vishetens sanna från Herren.

Men människorna som tillhör kyrkan på jorden befinner sig i det Gudomligt naturliga, som också utgår från Herren.

[2] Av det som sagts följer, att det Gudomliga som utgår från Herren till sina yttersta ting stiger ned genom tre grader som kallas himmelskt, andligt och naturligt. Det Gudomliga som från Herren stiger ned till oss människor gör det genom dessa tre grader, och när det har stigit ned, så har det Gudomliga dessa tre grader inom sig. Allt som är Gudomligt är på det sättet. När det därför är i sin yttersta grad är det i sin fullhet. Sådant är Ordet. I den yttersta graden är det naturligt, i den inre graden är det andligt, och i den innersta graden är det himmelskt, och i var och en av dessa är det Gudomligt. Det framgår inte av dess boksstavsmening som är naturlig att Ordet har dessa egenskaper, därför att vi människor här i världen tidigare inte har vetat något om himlarna, och därmed inte något om vad det andliga är, eller vad det himmelska är. Alltså har vi inte kunnat se skillnaden mellan dessa två och det som är det naturliga.

  
/ 118  
  

Од делата на Сведенборг

 

Läran om den heliga skriften #101

Проучи го овој пасус

  
/ 118  
  

101. FÖRE DET ORD SOM IDAG FINNS I VÅR VÄRLD FANNS ETT ORD SOM HAR GÅTT FÖRLORAT

Av det som finns berättat i Moseböckerna kan vi vara säkra på, att innan det Ord som förmedlades till det israelitiska folket genom Moses och profeterna fanns, var dyrkan med djuroffer väl känd och också att det uttalades profetior från Jehovahs mun.

Att dyrkan med djuroffer var väl känd framgår av följande:

Det befalldes att Israels söner skulle bryta ner hedningarnas altaren, krossa deras stoder och hugga ner deras lundar. 2 Mosebok 34:13; 5 Mosebok 7:5; 12:3

I Sittim började Israel bedriva otukt med Moabs döttrar. Dessa bjöd in folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och bugade sig inför deras gudar. Och framför allt fäste sig Israel vid Baal-Peor; och av den anledningen upptändes Jehovahs vrede mot Israel. 4 Mosebok 25:1-3

Och Bileam, som var från Syrien, lät bygga altare och offrade oxar och boskap. 4 Mosebok 22:40; 23:1, 2, 14, 29, 30

[2] Att profetior från Jehovahs mun uttalades står klart av Bileams profetior i 4 Mosebok 23:7-10, 18-24; 24:3-9, 16-24.

Han profeterade också om Herren att en stjärna skulle stiga upp ur Jakob och en spira ur Israel. 4 Mosebok 24:7

Han profeterade från Jehovahs mun. 4 Mosebok 22:13, 18; 23:3, 5, 8, 16, 26; 24:1, 13

Detta gör det klart, att det hos hedningarna fanns en gudsdyrkan som liknade den av Moses instiftade dyrkan som fanns hos det israelitiska folket.

[3] Att en sådan dyrkan också fanns före Abrams tid lyser igenom i orden i 5 Mosebok 32:7,8, men framgår ännu tydligare av att Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin och välsignade Abram, och att Abram gav honom tionde av allt, 1 Mosebok 14:18-20, och av det faktum att Melkisedek förebildade Herren, eftersom han kallades präst åt den högste Guden. 1 Mosebok 14:18 Hos David sägs det om Herren:

Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. Psaltaren 110:4

Det är anledningen till att Melkisedek bar ut bröd och vin som kyrkans heliga ting, på samma sätt som de är heliga i nattvardens sakrament. Det förklarar också varför Melkisedek kunde välsigna Abram, och varför Abram gav honom tionde av allt.

  
/ 118