Од делата на Сведенборг

 

Läran om den heliga skriften #115

Проучи го овој пасус

  
/ 118  
  

115. Men de som påstår och har bekräftat för sig själva, att människan förutan Ordet kan ha kunskap om Guds existens och också om himlen och helvetet, och dessutom om vad som helst av det övriga som Ordet lär, de förminskar - om inte med munnen så med hjärtat - Ordets auktoritet och helighet. Därför lönar det sig inte att diskutera med dem utifrån Ordet utan bara utifrån det förnuftets ljus som finns hos dem. De tror nämligen inte på Ordet utan bara på sig själva. Undersök saken med hjälp av förnuftets ljus, och du kommer att finna att det hos människan finns två själsförmögenheter som kallas förståndet och viljan, och att förståndet är underställt viljan och inte viljan förståndet. Förståndets uppgift är bara att undervisa och visa vägen. Undersök saken vidare, och du kommer att finna att människans vilja är hennes egenjag, och att detta i sig betraktat inte är annat än ont, och att det är därifrån som falskheterna i förståndet kommer.

[2] När du har kommit underfund med dessa saker så, kommer du att se, att människan utifrån sig själv inte vill skapa sig en förståelse av något annat än det som kommer från hennes viljas egenjag. Och hon kan inte heller göra det, annat än om hon lär känna det från annat håll. Från sin viljas egenjag vill människan inte skapa sig en förståelse för något annat än det som har med henne själv och världen att göra. Allt som finns på ett högre plan ligger för henne i mörker. Så medan hon ser solen, månen och stjärnorna, och om hon då händelsevis skulle tänka på deras ursprung, så kan hon inte tänka något annat än att de har blivit till av sig själva. Hur skulle hon kunna tänka högre än flera lärda i världen som, trots att de från Ordet vet att allt kommer från Gud, ändå tillskriver naturen allt? Vad skulle de då [tänka] om de inte kände till något från Ordet?

[3] Inte tror du väl att de vise i äldre tider, eller Aristoteles, Cicero, Seneca, eller andra som skrev om Gud och själens odödlighet, först hade hämtat det från det som var deras eget? Nej, utan det kommer från andra som i sin tur har fått det från dem som först hade fått kunskap om det från det forngamla Ordet. Författare inom den naturliga teologin hämtar ingenting sådant från sitt eget, utan istället bekräftar de helt enkelt med sitt förnuft det som de har lärt känna från kyrkan, där Ordet finns. Och bland dem kan vi hitta sådana som även om de har bekräftat sådant [som kyrkan lär] ändå inte tror på det.

  
/ 118  
  

Од делата на Сведенборг

 

Läran om den heliga skriften #101

Проучи го овој пасус

  
/ 118  
  

101. FÖRE DET ORD SOM IDAG FINNS I VÅR VÄRLD FANNS ETT ORD SOM HAR GÅTT FÖRLORAT

Av det som finns berättat i Moseböckerna kan vi vara säkra på, att innan det Ord som förmedlades till det israelitiska folket genom Moses och profeterna fanns, var dyrkan med djuroffer väl känd och också att det uttalades profetior från Jehovahs mun.

Att dyrkan med djuroffer var väl känd framgår av följande:

Det befalldes att Israels söner skulle bryta ner hedningarnas altaren, krossa deras stoder och hugga ner deras lundar. 2 Mosebok 34:13; 5 Mosebok 7:5; 12:3

I Sittim började Israel bedriva otukt med Moabs döttrar. Dessa bjöd in folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och bugade sig inför deras gudar. Och framför allt fäste sig Israel vid Baal-Peor; och av den anledningen upptändes Jehovahs vrede mot Israel. 4 Mosebok 25:1-3

Och Bileam, som var från Syrien, lät bygga altare och offrade oxar och boskap. 4 Mosebok 22:40; 23:1, 2, 14, 29, 30

[2] Att profetior från Jehovahs mun uttalades står klart av Bileams profetior i 4 Mosebok 23:7-10, 18-24; 24:3-9, 16-24.

Han profeterade också om Herren att en stjärna skulle stiga upp ur Jakob och en spira ur Israel. 4 Mosebok 24:7

Han profeterade från Jehovahs mun. 4 Mosebok 22:13, 18; 23:3, 5, 8, 16, 26; 24:1, 13

Detta gör det klart, att det hos hedningarna fanns en gudsdyrkan som liknade den av Moses instiftade dyrkan som fanns hos det israelitiska folket.

[3] Att en sådan dyrkan också fanns före Abrams tid lyser igenom i orden i 5 Mosebok 32:7,8, men framgår ännu tydligare av att Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin och välsignade Abram, och att Abram gav honom tionde av allt, 1 Mosebok 14:18-20, och av det faktum att Melkisedek förebildade Herren, eftersom han kallades präst åt den högste Guden. 1 Mosebok 14:18 Hos David sägs det om Herren:

Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek. Psaltaren 110:4

Det är anledningen till att Melkisedek bar ut bröd och vin som kyrkans heliga ting, på samma sätt som de är heliga i nattvardens sakrament. Det förklarar också varför Melkisedek kunde välsigna Abram, och varför Abram gav honom tionde av allt.

  
/ 118